Jag raderade ditt nummer men behöll dina sms. Var inte riktigt redo än. En dag i taget, minut för minut, sa en vän som visste att det enda som hjälper är tid.

Jag gömmer mig på barer och sörjer bland folk. Vågar inte låsa in mig trots att jag vet att jag borde vara ensam och bearbeta förlusten av oss.

Tar ett beslut att städa ur mina lådor och skåp. Damma bort bitterhet och skura undan ångest över det som aldrig blev och över allt som nu är trasigt. Tänker att där ska jag organisera och inreda med starka färger. Fylla på tills skåpen bågnar och lådorna inte längre går att stänga.

Det är höst och tid för omstart, träden sjunger på sista versen. Har satt en tid då det är dags att gå vidare. Fram till dess får jag lov att vara ledsen. Snart, sa hon som visste, snart kommer det bli bättre. Trots att du inte kan se det är det bara runt hörnet nu.

September blev oktober blev november blir snart december. Jag vaknar inte längre upp i panik av drömmar där du är inte finns mer. Har slutat vänta på ditt samtal. För inte så länge sedan – men ändå i ett annat liv – lös ditt namn upp den spruckna displayen flera gånger varje dag.

Tystnaden är tortyr. Men inte av anledningen man kanske tror. Det är inte rosaskimrande fantasier om ett lyckligt ever after som skaver. Det har tyvärr redan dött. Vi höll begravningen i tisdags och jag skålade för det som varit. Vill trots allt minnas allt fint.

Det är sorgen över personen med stort P. Min bästa vän och vapendragare. Känslan att någon vital del av mig själv nu är borta. Det är smärtan över oss som får mig att kippa efter andan och undvika vissa platser, saker och smaker. Inget unikt men smärtsamt påtagligt.

September blev oktober blev november blev december och det är faktiskt lättare att andas.

Det plingar till på mobilen. Det är från han jag inte känner än. Han som fick mig att skratta rakt ut häromdagen av något han skrev. För en sekund skaver det till och jag tänker: är det tillåtet när jag fortfarande sörjer?

Bestämmer mig för att ja, det är det. Och sen tar jag ett beslut till – säg ja till allt december ut. Om några dagar ska vi ses och dricka drinkar. Och det räcker alldeles utmärkt så.

Hon den kloka sa även att lite otrevligt är alltid trevligt. Vilket visade sig stämma. För plötsligt, mitt i årets mörkaste månad, hittade faktiskt lite ljus in.

Jag saknar fortfarande min vän. Undrar ofta vad du tänker. Och om du saknar mig med. Men jag har slutat räkna sekunder och minuter. Inser att det faktiskt går flera timmar mellan varven och att tanken på dig inte längre skaver som förut.