I mitt flickrum finns en låda. Med prydligt namngivna och daterade brev. Skickas vid min död, står det på en rosa post it. Där i ligger även en handskriven lapp med låtar, detaljerad med artist och version. Spelas på min begravning, med hafsig handstil längst ner.

Breven är till dem jag fastnat i under åren. De representerar 20-ish år av besvarad och obesvarad kärlek, missförstånd, första gånger, himlastormande lycka och bottenlös förtvivlan.

Namnet på han vars fumlande fingrar och bultande hjärta tog mitt med storm. Likaså han som fick mig att tappa andan under mitt första år i Lund. Som jag inte vågade prata med men vars blick var så full i fan att knäna vek sig så fort jag skymtade hans ljusa hår i vimlet.

Jag hade en period då jag var övertygad om att jag skulle dö ung. Och eftersom jag insåg vilken ofattbar förlust detta skulle innebära lade jag manken till för att styra upp detaljerna på förhand.

Nu inser jag att jag fann någon form av pervers njutning i att sitta och föreställa mig den landssorg som skulle infinna sig vid denna onämnbara tragedi. Där självaste konungen skulle behöva gå ut och lugna massorna samtidigt som flaggorna från Malmö till Haparanda vajade stadigt på halv stång.

Personer från mitt liv – som berörts direkt eller indirekt – av min larger than life-person skulle vacklande luta sig mot varandra och viskande konstatera; nu kommer minsann livet aldrig bli sig likt igen. Sen skulle de sorgset skaka på huvudet och greppa varandras händer.

Logistiska svårigheter var en ickefråga för denna nära statsbegravning. Världsartister skulle flygas in, Oprah hålla tyst minut i direktsändning och JK Rowling skulle säkert vilja komma och läsa upp ett par rader från sin nya HP-succé, där huvudpersonen – såklart – var uppkallad efter mig. 

Ni hör ju, det är en person med enorm hybris och total avsaknad av självinsikt – eller sans och balans – som suttit på kammaren och föreställt sig konsekvenserna av sitt eget frånfälle. Så absurt att det nästan blir gulligt. Med stark betoning på nästan.

Nånstans måste jag tack och lov växt ifrån dessa morbida fantasier och gått vidare i livet med en mer rimlig inställning till min egen (icke)betydelse. Men lådan finns kvar och när jag bläddrar bland kuverten sugs jag tillbaka till den tid, plats och totala hängivelse jag kände för dessa namn som där och då utgjorde centrum för mitt universum.

Jag tar upp brevet adresserat till pojken vars smilgropar och bruna hundögon smälter alla i sin väg. Vars sovrumstak jag stirrat upp i ett antal dagen efter utan fortsättning följer. Han som utan undantag fortfarande får mig att skratta så att jag trillar av stolen.

I grönt bläck står namnet jag svor på att älska tills döden skiljer oss åt – och längre ändå. Och vars hand jag gråtande höll, när jag visste att vi gått sönder och inte längre gick att laga.

Alla dessa kuvert, prydligt namngivna och daterade, berättar historien den jag var, för tillfället är – och kanske kommer att bli.

Nu håller jag ett nytt i handen. Med adressat fortfarande okänd, lägger jag i och stänger locket.

Kanske blir det ytterligare ett brev i en hög med andra, duktigt undanstoppade i mitt flickrum. Eller så blir det början på det där – äventyret som jag inte kan definiera än.

För en enda sak är jag säker på. Om vi slutar tro på ett lyckligt slut är vi riktigt illa ute.