Search among our articles

Words by Paulina Forsberg

Life

December 17, 2018

”Det är årets första snö och ingen har rört den än”

Krönika av Linn Olsson

 

 

”Vakna”, viskade hon och räckte mig en tjock tröja som jag halvsovande drog över huvudet. ”Skynda dig”, och tvingade på mig jacka och skor.

”Vart ska vi?”, frågade jag men sa inte emot.

Då log hon, ”det får du se, men snabbt nu.”

 

Jag följde henne genom den mörka lägenheten vi delade. Genom dörren, en trappa ner och ut på gatan. En gata som förvandlats och nu glittrade i vitt. Flingorna virvlade stora som bomullstussar kring våra ansikten och hon skrattade högt. Klockan hade redan slagit ny dag hon doftade av vin och klickade cigaretter.

 

”Det är årets första snö och ingen har rört den än”, nickade hon nöjt och jag skrattade. Skrattade trots feber och halsfluss. För första snön är magi och hon ville inte att jag skulle missa. Världen stannar upp och ljuden dämpas. Luften smakar annorlunda och natten lyser plötsligt.

 

Vi snurrade runt, runt och flingorna lade sig som ett vitt täcke över hår och kläder.

”Vi gör änglar”, och jag nickade. Kullerstenarna under snötäcket var mjuka och tillmötesgående. Vi låg sida vid sida och tittade upp mot det virvlande infernot. Som ett stjärnfall bestämde jag och önskade mitt hemligaste.

 

Spola fram några år. Jag sitter på restaurangen i hörnet av gatan där jag bor. I en annan stad med fler bilar och betydligt färre kullerstenar. Han sitter bredvid och vi har svårt att hitta orden. Svårt för att det var längesedan vi sågs nu. Har inte pratat på månader. Vårt längsta sedan han och jag blev vi mot världen.

 

Jag stakar mig. Har varit nervös hela dagen. Han har kommit fast han egentligen inte kan. För det är långt att åka och jobbet börjar tidigt imorgon. Men han kom ändå för det är viktigt. Att vi ses nu och pratar om allt det som blev så fel. Och viktigt tror jag också för honom att visa att jag är viktig.

 

Sakta närmar vi oss varandra. Går i cirklar mot kärnan av det som gjort ont. Jag pratar för snabbt i perioder. Han fyller i och vi skrattar nervöst. Ska få med allt som missats. Och hela tiden på tredje stolen sitter elefanten och sippar långsamt på sitt glas.

 

Vad innebär det och vart är vi på väg. Förlåt lämnas över och tas emot. Vi tar sats och upp. Bit för bit. Försöker lyssna och förstå. En del av mig vill dra ett sträck och säga nu kan väl allt vara bra igen. Men jag har lovat mig själv att vad som än händer ska jag säga allt. Kan inte gå tillbaka och låtsas som att känslor inte finns, att tiden som gått inte hänt och att spelreglerna inte ändrats.

 

Leva sant. Svåraste som finns men det finaste vi kan ge oss själva. Jag sitter bredvid och sträcker mig mot mitt glas. Förundras över att en annan person kan spela så stor roll. Att bara sitta i samma rum och känna att världen är rimlig igen.

 

Bakom bardisken, stora välvda fönster mot gatan där det är kväll. Men mörkret är inte kompakt och mitt ansikte speglas inte självklart längre. För i luften yr snöflingor stora som bomullstussar och färgar världen ljus.

Ett lugn lägger sig tillrätta i bröstet. Det är årets första snö. Tyst önskar jag mitt viktigaste. Och jag tror att jag vet att allt kommer bli bra till slut.

 

 

SHARE THE STORY
RELATED
Reactions