Jag står i ett kök i Göteborg bland drinkar och konfetti. Det firas födelsedag och en jämn sådan till på köpet. Runt omkring mig dansar många av mina favoritmänniskor, de flesta har jag känt i hundra år. Han som fyller år är en av dem. Och även han som nu fyller på mitt glas. Han frågar om livet, för det var längesedan vi sågs. Kanske även ännu längre sedan vi pratade på riktigt. Jag berättar och vi fastnar nånstans mellan hans nya projekt på jobbet och mitt slumrande aktiebolag. Det är oväntat, för vi är egentligen mycket roligare än att hamna i jobbpratträsket. Men som med allt ångestladdat – har man väl halkat in är det snårigt att hitta ut.

Då känner jag sticken i nacken. För är det något som ger mig mer ångest än fönsterkuvert är det prat om ekonomi, tankar på deklaration och allt muttrandes om räntesatser hit och dit. Jag säger det och han skrattar. Inser att han tror att jag skämtar när jag förklarar att min fobi går så långt att jag inte ens vågar prata med min egen revisor. Jag skämtar inte. Och börjar svettas.

Vi lämnar ämnet snabbt för jag börjar andas ytligt. Han tittar något bekymrat på mig och säger att det där får jag ta att styra upp. Jag nickar tappert och säger ja, men absolut och du har så rätt. Med bultande hjärta sveper jag drinken och tackar gudarna för att imorgon inte är en vardag och att natten är stunden då allt allvar legitimt kan sopas under mattan.

Sommaren är över och jag ser med förfäran på mötet i almanackan jag själv bokat in. PRATA MED BANKEN och till råga på allt ska mötet ske I PERSON på banken. Undrar hur många miljoner jag hinner vinna på två dagar och hur mycket man kan ljuga för att låtsas att man har allt under kontroll. Det är alltså bostadslån som ska diskuteras och med det även oundvikligen min oförmåga att spara och/eller leva inom mina tillgångar. Heja livet.

Hon är snäll men sträng, banktanten. Med sig har hon en solig nyanställd som hon frågar om det är okej att hon tar med på mötet. Bra erfarenhet med mera. Jag nickar sakta och inser att denna person är i min egen ålder och hon ser så där ordningsam ut. Precis sådär jag aldrig varit eller kommer att bli. Detta påminner starkt om ett gammalt trauma då jag som nitton eller tjugoåring var hos gynekologen för att, eller förresten, det spelar ingen roll.

Alla kvinnor vet känslan av att ligga totalt utlämnad i en stol med benen i vädret och hela härligheten blottad samtidigt som den vars huvud du knappt kan se ber dig att ”hasa lite längre ner, en gång till, liiiiiite längre”. Definitionen av ovärdighet alltså.

När man till råga på allt har något rassel eller pling och gynekologen är en kille runt 30, som är snyggare än McDreamy och han frågar om det är okej att ett gäng studenter följer med? För detta är något de borde se – unikt – kanske till och med är ett ord som används – och du nickar stumt för du är konflikträdd och någon säger ”ojdå” samtidigt som de står och stirrar in i ditt heligaste. Ja då tänker man att man definitivt blir straffad för något riktigt mörkt i ett tidigare liv.

Samma känsla, omöjlig att glömma, väcks igen i mötesrummet på banken en sisådär tio år senare. Hon frågar hur jag tänker kring sparande, pension etc. och tittar allvarligt på mig. Jag svettas och fantiserar om att kasta mig genom glasrutan.

Hur ska jag förklara att jag hellre tänker att det löser sig och vi tar det imorgon? Att jag läst The Secret och sänder ut massa tankar om galopperande miljoner titt som tätt. Så hon behöver inte oroa sig, för jag har redan löst det där.

Orimligt tydligen. Nej nu ska vi ta ansvar. Och likt en general drillar hon mig i livets iskalla verklighet. Vi sätter upp ett månadssparande, alldeles för högt enligt mig, det kostar ju att leva. Men hon menar på att det är i lägsta laget. Och så där fortsätter det.

Då händer något märkligt. Jag sträcker på ryggen och tittar henne till slut i ögonen. Håller med när hon drar ett resonemang om att tar pengarna slut ja då får man leva på nudlar. Lutheransk och stenhård hör jag mig själv säga; ”nu ska navelsträngen klippas” och annat snusförnumstigt. I slutet av timmen är vi goda vänner och jag säger att det är nu det händer – nu blir jag minsann vuxen. Ler till och med som i samförstånd åt den yngre kollegan, hon den prydliga.

Banktanten nickar stolt och säger att vi ses om ett år.

Jag går och tröstshoppar på kredit.