Hundra år senare men samma känsla som då. Står med ryggen mot i baren och vet direkt att det är han som kommit in genom dörren. Känner det i hela kroppen innan jag skymtar silhuetten i spegelglaset framför.

En hand mot armbågen, viskning i örat och kyss på kinden. Glittrande ögon som är omöjliga att läsa. Ett leende från mig och han böjer sig framåt och lägger en andra hand mot min korsrygg.

Blundar snabbt och ser oss genom åren. Dansandes samma dans. Den som inte leder någonstans men alltid verkar vara bara en låt bort.

Vi ligger i samma säng under någon annans tak. Två personer i en för båda okänd säng. Solen har gått upp och han kämpar med rullgardinen över persienner som inte lyckas hålla junimorgonen borta.

Inget kommer vara förändrat imorgon. För stunden är vi i limbo. Alla andra sover och vi är sist uppe.

Som så många gånger förut.

Han tar min hand och vi ligger stilla. Tysta, men med jämna mellanrum signalerandes att vi fortfarande är vakna. Ett litet tryck mot den andres handflata.

Ett bultande hjärta så kraftfullt att världen vibrerar.

Hans andra hand över det och något om för många redbullvodka med ett frågetecken efter. Min över hans som svar men mest för en ursäkt att röra vid solkysst hud.

Jag vet att han vet att jag vet att han vet att jag aldrig kan stå emot. Han är kryptonit och jag faller genom marken. En blinkning över ett rum fullt med folk och jag dör lite varje gång. Ler automatiskt och lutar mig framåt.

Ler, trots att han valt någon annan.

Varm hud mot min handflata och tystnaden som skriker om det vi vägrar att vidröra. Att han tillhör någon annan nu.

Ögon som inte går att läsa men jag målar i egna tolkningar i irisens skiftningar. Hans blick i min och känslan är hundra gånger naknare än hud mot hud.

Kind mot bröst och varm andedräkt i hår. Vi somnar så. Tillsammans under någon annans tak. Hand i hand och på gränsen mellan allt.

Värmen mot korsryggen försvinner och han vänder sig om mot någon annan. Föser henne fram och presenterar. Jag ler och nickar, säger mitt namn hon förklarar att hon hört så mycket. Och vad kul det är att äntligen träffas.

Jag ler tillbaka och säger detsamma och kämpar för en lättsam konversation. Räknar sekunder och ursäktar mig när tillräckligt många passerat. Går ut och står i kall novemberluft. Förstår att här hände något och om jag inte kan välja oss så måste jag välja mig själv.

Tar fram mitt vackraste snöre och knyter det om ballongen som innehåller allt vi varit. Släpper taget och ser den stiga mot skyn. Sedan lovar mig själv att aldrig igen välja någon som inte väljer mig tillbaka. Oavsett hur mycket hans ögon glittrar och jag vibrerar i hans närhet.