Det svider till i bröstet men jag fortsätter att le. Kan inte andas hela vägen in för där bor den, min ångest. I en orubblig borg med vallgrav och höga murar. Det händer mycket där. Ibland är det fest för hela slanten och basen dunkar genom kroppen. Oftast lugnare. Men alltid ständigt puttrande.

”Jodå, allt är fint, tackar som frågar, puss och kram.”

Uppåt, neråt, mitt emellan eller tjofaderittan Lambo. Springer mitt snabbaste för att komma ifrån mig själv. För att slippa känslan av att inte bli sedd, inte på riktigt.

”Toppen, man känner ju våren i kroppen och visst är livet härligt.”

Det är torsdag och jag har inte sovit på tre dygn. Eller snarare: det är torsdag och jag har snittat några få timmar på tre nätter. Jag vet vad som är på väg. Känner det i varenda cell.

Det börjar med en stickande känsla i nacken. Rummet krymper och synfältet drar ihop sig. Svetten rinner och det blir svårt att andas. Svårare för varje sekund. Det sitter en dåre på 150 glada pannor på bröstet, äter praliner och hånskrattar. Kippar efter andan men han trycker hårdare. Alla hatar dig, du är sämst och totalt ensam i världen. Det är svart och du förstår; det är nu det tar slut. Hjärtat bultar som om det med kraft vill bryta sig ur bröstkorgen och allt snurrar.

Någonstans ringer en klocka. Är på riktigt? Du kommer inte att dö, skriker förnuftet men känslorna pekar på motsatsen. Hela din fysiska varelse är under kollaps. Du kommer vagt ihåg vad någon sagt och vet vilka instruktioner att följa. Långsamt och med klumpiga rörelser avverkar du steg för steg.

Så småningom lättar trycket. Synfältet blir lite mindre grumligt. Hjärtat som har tagit i från fötterna klappar äntligen i en mer rimlig takt. Men det är fortfarande svårt att andas och rädslan kickar in – är jag galen?

Om man skulle översätta alla mina KBT-timmar i en mening kanske det skulle vara: du är inte dina tankar och du kan inte styra dina känslor. Men man kan såklart hantera konsekvenserna av dem båda på mer eller mindre produktiva sätt.

Personligen kommer jag aldrig guppa lugnt och belåtet på vågorna och njuta av precis lagom. För mig är karusellen ständigt snurrande. Missförstå mig rätt – jag skulle inte byta bort det. Jag känner från tårna till taket och ångest är baksidan av kalaset.

Högsensitiv – eller HSP – har blivit vedertaget de senaste åren. Och visst, det är skönt att få en förklaring till varför jag inte kan vara i vissa rum, eller varför jag kan kollapsa efter för intensivt socialiserande. Men ibland kan det också kännas begränsande. För det översätts så lätt till överkänslighet. Och det känns jävligt platt.

Foto: badgalriri