Jag har alltid älskat att höra folks frierihistorier för oavsett om jag känner personen i fråga eller inte är det alltid lika fascinerande. Jag skriver ofta in “Marriage proposal” i sökraden på Youtube och tycks aldrig tröttna på att se samma story om och om igen. För hur känns det egentligen när man beslutar sig för att ställa den stora frågan? Förmodligen både vackert och dramatiskt. Jag efterlyste berättelser i en grupp på Facebook där jag sökte kvinnor som gjort exakt det – och fyra kvinnor valde att ställa upp. Läs deras berättelser nedan.

Rebecca är 28 år och bor i Stockholm.

Jag träffade Erik på en halloweenfest för sju år sedan. Det hela började med att jag och en kompis hamnade på en raggarklubb i Larsboda (farsta). Jag var inte supertaggad på idén om att fira halloween på en raggarklubb och var inte särskilt intresserad av just den livsstilen då. Men jag slängde ihop en utklädnad och åkte till raggarklubben med min kompis. Min kompis hade sedan länge velat para ihop mig med sin killkompis och jag såg fram emot att äntligen få träffa honom. Men när vi kom fram till festen så var han upptagen med en annan tjej och jag hälsade istället på hans killkompis Erik. Inte riktigt min stil, han var helt annorlunda mot vad jag vanligtvis såg efter hos killar. Han var blyg och kortare än vad jag tyckte var attraktivt, men han visade sig vara min framtida make för av någon anledning så fattade vi tycke för varandra.

Han levde det glada singellivet med sina killkompisar och körde runt i sin ”raggar-van”, åkte på raggarträffar, drack öl och starksprit och gick ut på nattklubb. Han var inte intresserad av att ha något förhållande så för mig följde ett år av ledsamhet då vi ändå valde att träffas när vi varit ute men aldrig tog relationen längre än så. Jag avslutade allt när jag kände att jag inte mådde bra av hur vår relation såg ut och några månader senare hörde han av sig och ville ge det hela en chans. Så sedan december 2012 har vi varit tillsammans på riktigt och är nu alltså gifta.

Jag har aldrig riktigt drömt om att gifta mig men har däremot tittat på många frierivideos på Youtube och fantiserat om att få ett storslaget frieri någon gång i mitt liv. Jag är väldigt romantisk och gillar att uppvakta och överraska vänner, familj och partner men när jag och Erik varit tillsammans närmare tre år började jag förstå att jag nog aldrig skulle få det där storslagna frieri jag fantiserat om.

Ju mer jag lärde känna Erik märkte jag att han inte var påhittig och initiativtagande på det sättet. (Han är romantisk på sitt eget sätt men inte som jag.) Då bestämde jag mig istället för att ge honom den typen av frieri som jag alltid velat ha. Det var inte på något sätt sorgligt eller vemodigt att lämna över min överraskning till Erik, tvärtom var det upplyftande och roligt. Jag blev aldrig ifrågasatt av familj eller de nära vänner som visste om mina planer, de var alla väldigt upprymda och stöttande.

Jag bad min och Eriks närmsta familj och våra två närmsta vänner om hjälp. Jag planerade en skattjakt som skulle ta Erik på en nostalgisk tripp till platser som betytt mycket för oss under vårt förhållande. Jag planerade i ca två månader, letade ringar till oss båda och försökte diskret ta reda på Eriks ringstorlek utan att han skulle förstå vad jag höll på med. Jag ställde väldigt många subtila frågor om giftermål och frieri för att vara säker på att han, precis som jag, var redo.

Jag planerade en skattjakt som började med att jag smög hemifrån tidigt på morgonen. Jag hade ställt Eriks väckarklocka i smyg och lagt ett brev på hans nattduksbord. I brevet fanns en kort beskrivning att följa, i stil med ”Ta en snabbdusch, klä dig i relativt fina kläder, ät inte frukost. Gå hemifrån prick 09:30 och möt någon utanför porten. Du kommer få vidare instruktioner där. Ta med bilnycklar, plånbok och filmkamera. Filma ALLT”.

När Erik klev ut genom porten stod en av mina storasystrar där med en frukostpåse och en ledtråd i form av en bildrebus. Den ledde honom till raggarklubben där vi träffades första gången. Där stod hans kompis med ytterligare en ledtråd och så flöt dagen på i några timmar. Skattjakten slutade på ett litet berg i närheten av vart vi bor. Där stod jag under ett fint dekorerat partytält med den sista ledtråden och friade till honom till tonerna av Bruno Mars ”Marry You”. Efter att Erik svarat ja kom våra familjer fram efter att ha gömt sig en bit bort och vi firade tillsammans med champagne och kramar. Det var ett väldigt lyckat frieri, dagen bjöd på strålande sol och allt rullade på precis som det skulle. Jag hade aldrig kunnat genomföra det utan våra familjer och vänner.

Jag var ju själv inte med under största delen av Eriks lilla äventyr men jag fick njuta på mitt håll i solen på berget när jag pyntade och gjorde fint. Det var en galen känsla av lycka, nervositet och kärlek. Jag var aldrig nervös över att han skulle svara nej, jag var bara nervös över att något skulle gå fel under dagen. Erik följde instruktionerna väl och filmade hela resan från start till slut så jag har kunnat dela hans upplevelse i efterhand.

Om jag lärt mig något av det här är det att det är minst lika kul, om inte roligare, att vara den som överraskar istället för att få överraskningen. Jag njöt i två månader av att planera och drömma och när dagen slutligen kom var jag otroligt redo.

För mig handlade det aldrig om att vända på någon könsroll eller att jag fått vänta så länge att jag ”tog det i egna händer”. För mig handlade det om att jag ville att det skulle vara ett stort och oförglömligt ögonblick och för att det skulle bli det gjorde jag det själv, med stor glädje.

Jessica är 33 år och bor i Stockholm.

Jag och min pojkvän träffades genom en tjejkompis till mig och det här började som en sådan historia man inte riktigt tror på. Vi kände snabbt att det skulle vara vi och att vi egentligen inte behövde hålla på med något tradigt dejtande.

Vi var aldrig direkt traditionella enligt de där gamla mossiga normerna: jag var den som var äldre, jag var den som tjänade pengar, jag var den som försörjde oss osv. Mestadels fungerade det utmärkt för oss men det var stundtals svårare för andra kring oss. Som tur var så var det ju inte de som var tillsammans med oss utan vi som var vårt egna lilla dream team. Och det var verkligen så det var, vi gjorde nog mer tillsammans än de flesta par och vi var extremt tighta.

Stundtals var dock vissa saker svåra att förneka och mycket hade med åldersskillnaden att göra. När mina vänner som var i förhållanden hela tiden tog nästa steg var det något som stack till inom mig. Någon förlovade sig, någon gifte sig, någon skaffade barn och någon köpte en röd stuga med vita knutar mitt i skogen. Jag som inte ens velat gifta mig tidigare och aldrig egentligen sett vitsen med det (förutom att ha en stor fest möjligtvis) började helt plötsligt hänga upp mig på sådant. Jag som i många hänseenden tycker att man tillsammans får skapa den relation man vill ha, hur man än väljer att den ska se ut, hängde nu alltså upp mig på förlovningar och giftermål. Världen var upp och ner.

Just det här året spetsades den där otåligheten lite i och med att en av mina bästa kompisar gifte sig. Till historien hör även att denna vän friade till sin man. Så det var väl lite den här otåligheten, peppen, kärleken samt det faktum att det var skottår som kulminerade i det kanske konstigaste frieriet i mannaminne.

Jag hade pratat lite med en kompis kring om jag skulle dra på en rövare och fria till min kille men jag hade aldrig kommit till skott. När jag då står där i duschen en av de sista dagarna på året så kände jag att det kanske var dags för den där rövaren. Så ut ur duschen iförd turban och handduk stövlar jag fram till min kille som sitter i soffan. Hjärtat slår så hårt att jag är glad att jag inte har hjärtproblematik i familjen. Och jag börjar gråta. Alltså jag gråter innan jag ens har sagt något, men mitt i alla tårar och en del snor så lyckas jag ändå får ur mig.

”Vill du förlova dig med mig?”

Ja, jag lyckades alltså inte ens säga ”Vill du gifta dig med mig”. Svaret på min fråga var ändå till min lycka ”Ja, men det är väl klart!”. Jag grinade givetvis lite till efter det.

”Whoho”, kanske ni tänker nu, det knäppaste frieriet i mannaminne lyckades. Men tji fick jag och ni, för det skulle visa sig att tårarna inte var slut denna kväll. Jag kände att det var något med min kille som skavde under kvällen och det slutade med att jag liksom fick dra det ur honom. Han tyckte att det kändes läskigt med förlovning och var inte redo. Jag vet inte om ni kan föreställa er smärtan efter detta men återigen var det bra att jag inte har hjärtproblematik i familjen.

Det tog inte slut direkt efter denna dramatiska kväll men inom ett år gick vi skilda vägar. Jag skulle inte säga att det hade något med frieriet att göra utan mer att vi ville ha olika saker, vilket kanske blev extra tydligt den där kvällen i december. Såhär i efterhand kan jag tänka och undra över om det verkligen var jag som friade eller om det var någon slags yttre omedveten påverkan att man ”ska” vara förlovad med sin respektive. Jag menar, jag kunde ju inte ens fråga ”Vill du gifta dig med mig”. Jag tycker verkligen att giftermål är en fantastisk fin ceremoni men det har aldrig varit min grej egentligen, så varför skulle det ha varit det de sista dagarna på ett skottår?

Allt kan inte alltid sluta lyckligt men jag tänker att om jag någon gång i framtiden känner att giftermål är min grej, då kan ett eventuellt frieri iallafall inte bli värre än det första.

Alexandra är 35 år och bor i Stockholm

Jag hade precis sagt upp mig från mitt marknadsjobb på Filippa K och var och provjobbade mitt andra pass på Urban Deli där jag hade som plan att ta reda på vad jag ville göra med resten av mitt liv. Då dök han upp och vill beställa av mig i baren, jag tittade snabbt upp och sa “Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, jag jobbar inte i baren”. Vände mig bort och tänkte: ”Vänta nu, var inte han väldigt snygg?” tittade upp igen och tänkte att jo jävlar det var han ju. Vilket gjorde att jag direkt kände att jag var tvungen att fortsätta konversationen. Det gjorde jag genom att säga att jag inte jobbar där alls utan att jag enbart tömmer folks kort på pengar, vilket han drev vidare om resten av kvällen medan han och jag spanade in varandra.

Gediget detektivarbete, baserat på att jag tyckte att han såg ut som en elitidrottare i kroppen lyckades jag snoka reda på honom två månader senare. Den sekund när jag hittade honom på Hammarby Bandys hemsida kan nog vara den sjukaste jag upplevt. Jag skrev till honom på Facebook ett ganska kort tag därefter att pengarna på hans kort var slut och undrade hur vi gör nu? Ja sen började vi skriva till varandra där, två veckor senare åkte jag hem till honom på en första dejt.

Jag började fundera på frieri typ tre månader innan det ägde rum. Jag har grova commitment-störningar och har alltid varit livrädd för att gifta mig. Jag har funderat mycket på vad det består i och kommit fram till att jag har problem med allt som är klassiskt romantiskt. Vilket i sin tur förde mig in på tankar om att det kanske var jag som skulle fria. Det skulle ju liksom göra att jag slipper det klassiskt romantiska upplägget. Fick panik av bara tanken av flackande nervös blick och knästående upptåg. Och så kom jag fram till att jag kanske skulle råka säga nej bara för att jag skulle få panik i en sådan stund. Jag har aldrig varit tveksam över om jag vill gifta mig med David mer över om jag vill gifta mig alls, uppenbarligen. Jag har alltid varit öppen med hur mycket tanken om att leva med någon resten av livet är skrämmande, vilket har gjort att jag aldrig känt ett tvång från vare sig hans eller omgivningens sida.

Jag vet att när jag och David pratade om det där med giftermål i början av vårt förhållande så sa han: “Jag förstår hur du känner och menar, men jag tänker att det enda man kan veta det är hur man känner just nu”. Jag tyckte att det var så himla fint sagt och gjorde mig lugn.

Jag hade fixat ringar till oss så att de var klara till när vi firade vår 5-årsdag i våras. Jag kidnappade David till Västergötland där jag är uppvuxen och tänkte att om jag får feeling så kör jag, men kände samtidigt att det inte var ett måste. Jag ville att själva frieriet skulle kännas mycket som oss, vilket det verkligen gjorde när vi var ute och gick i våra träningskläder i gnistrande sol.

Bildkälla: Alexandra Kamperhaug. 

Matilda är 27 och bor i Stockholm.